Knoparmoj – ett hemligt språk på väg att försvinna

Knoparmoj hörde till en familj av svenska hemliga språk som växte fram i yrkesgrupper som rörde sig mycket och arbetade nära främlingar. Det mest kända släktskapet är med månsing, knallarnas språk i Västergötland, som de kringresande handelsmännen använde för att kunna tala fritt inför kunder.

Grunden var svensk grammatik med ett eget ordförråd inlagt. Den som inte var invigd hörde meningar som lät som svenska men inte gick att följa — vilket var hela poängen.

Sotaryrket förde med sig en vardag i andra människors hem och verksamheter. Ett eget språk gjorde det möjligt att prata praktiskt med sin kollega utan att kunden behövde lyssna med, och det fungerade samtidigt som en markör för vem som hörde till skrået.

Yrket var strikt ordnat i lärling, gesäll och mästare, och språket följde den ordningen. Att lära sig knoparmoj var en del av att växa in i kåren, ungefär som verktygen och traditionerna.

Språk av det här slaget lever så länge gruppen är sluten och rör sig tillsammans. Under 1900-talet förändrades sotaryrket i grunden: utbildningen formaliserades, arbetet blev myndighetsreglerat, och skråtraditionen ersattes av anställningar och certifieringar.

Med det försvann både behovet och tillfällena att använda knoparmoj. I dag lever det kvar i enstaka uttryck, i sotarmuseernas samlingar och hos de äldre yrkesmän som fortfarande minns det.

Det mesta av yrkets symbolik har överlevt språket. Den svarta uniformen, hatten och föreställningen om sotaren som lyckobringare är fortfarande levande, och sotaren hör till de få hantverksyrken som fortfarande bär ett tydligt igenkännbart yttre.

Själva uppdraget är sig också likt i sak, även om verktygen och regelverket är nya: att hålla eldstäder och rökkanaler rena och säkra. Läs mer om oss eller bläddra vidare i Sotarportalen.